måndag 26 september 2016

Måndag 26 september



Trots att jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle flyga, så är nästa resa redan bokad. På sportlovet (feb 2017) åker jag och veganungen till Auschwitz i Polen. Jag har länge velat dit, och då veganungen kom och pratade om det -för ett tag sedan- så väcktes idén.

Jag åkte ju till Turkiet med äldsta dottern då hon var sexton, så nu är det veganungens tur nästa år då hon fyller 16. Sonen har hittills tackat nej till att resa själv med mig....


Det ska bli riktigt spännande. Det ser vi verkligen fram emot.



Måndag. Ny vecka. Nya tag.





lördag 24 september 2016

Lördag 24 september


Precis hemkommen från musikalen SUPER TROUPER här i Borlänge. Den var jättebra! I akt två så flödade tårarna mer eller mindre konstant. På både mig och Anders.


Så den kan jag verkligen rekommendera er till att se (ni som vill och kan) Dagen har varit känslosam överlag, då vi tidigare under dagen tittade på PRIDE-tåget i Falun. Veganungen var nämligen med och gick...

Hon erkänner själv att hon har svårt att hitta sig själv, och för mig (läs oss) får hon vara bi- homo- straight o s v Vi älskar henne precis som hon är. Sen att det finns andra i släkten som skäms över henne....det gör henne ännu mer "trotsig"...Jag har inte skrivit så mycket om detta tidigare, då jag inte sett det som något speciellt att ta upp. Men tro mig- vi kan ha rätt så vilda diskussioner här hemma, då man får en "föreläsning" av henne om man råkar kalla henne för just HENNE....*haha* Ja ni...den ungen är bestämd av sig. Men alltid snäll. Hon beter sig aldrig illa, eller säger dumma saker åt oss. Hon är verkligen go.


Hon skulle träffa helt nya kompisar för första gången idag, dessutom. Så då vi släppt av henne lekte jag paparazzi....


Hon var så pirrig och nervös, men vi stöttade henne hela vägen. Så nu har hon minst en ny vän (och är jätteglad)



Sån här kaptensbindel -nedan- har Anders länge önskat till sitt lag.


Det var jag, Anders och bonusdottern som var in och tittade på tåget.


Min familj är verkligen helt underbar. Och Anders ställer upp otroligt mycket på mina barn -precis som den far de numera saknar...


Japp. Det var dagen som gick, det.

Imorgon kväll ska vi gå på bio IGEN. Jag och mina flickor. Det ser ut att bli ytterligare ett biobesök nästa vecka också. Skräckfilmerna verkar flöda nu på våran biograf. Filmen vi ska se imorgon är denna nedan:


Filmen vi såg igår (se tidigare inlägg) var sådär. Lite väl overklig tyckte vi alla.

Annars så tänkte jag bara uppdatera angående mitt mående. Veckan som varit har faktiskt varit en av de värsta...och allt började i Turkiet. I förrgår kväll hade jag så ont att jag blev ombedd att åka in till akuten. Väl där togs det diverse prover, men de visade inget. Dock ska jag lämna in lite avföringsprov på måndag. Men jag är nu nästan helt övertygad om att allt har med sista medicinjusteringen att göra. Magen är äntligen bättre, och stickningarna med. Det sticker en del i händer och fötter fortfarande, men inte alls så som tidigare. Däremot känner jag mig "skakig", och det är en vanlig biverkning. Yrsel samt problem med att fokusera synen har jag också. Men jag hoppas det är övergående. För om jag inte bara ska gnälla, utan faktiskt även säga något POSITIVT...så känner jag mig lugnare inombords. Mer jämn i humöret. Det får gärna dämpa min oro mer, dock. Jag är nämligen sjukt orolig över allt som jag nämnt tidigare.

Men. Jag tror på litium för mig...och bara allt har stabiliserat sig så blir det nog jättebra (?)

Jag avslutar med en bild på min älskade Anders. Då han precis invigt nya träningsoverallen som han köpte i Turkiet.


Nu ska jag slingra mig in i hans famn....







torsdag 22 september 2016

Torsdag 22 september


Nu har vi (läs jag) börjat mata fåglarna. Jag kunde inte hålla mig längre.


Det är fotat genom fönstret, därav den dåliga skärpan.

Annars ville jag bara skriva några rader. Gnälla lite -u know. Är förkyld och har både huvudvärk, yrsel och ont i halsen. Sen vet jag inte varför jag har diarré...och så är stickningarna kvar (om än mindre än innan) Jag börjar fundera över om inte det är en stressreaktion trots allt (kombinerat och/el orsakat av medicinhöjningen). Hur smart är det då att dra iväg på en charter mitt i en medicinjustering? Det är ju mycket att förbereda. Stressen över att inte vara på hemmaplan. Hur går det för barnen därhemma? Sen går jag och är väldigt orolig över tre av min anhöriga. Dels mormor då. Sonen som nu står utan jobb, och lite annat kring honom och hans sjukdom...Sen min anhörig som missbrukar. Den sistnämnda har tärt enormt på mitt psyke. Så jag hade nog hoppats på att kunna "fly" undan allt en vecka. Men tankarna finns ju kvar. Oron. Den kan man inte "gömma" sig ifrån. 

Nåväl. Nu vill jag bara bli kvitt mina kroppsliga symptom. Gräsmattan är en djungel, och det är INTE likt mig att inte TVINGA mig själv ut och klippa...

Det är absolut inte likt mig att sitta framför teven en kväll heller. Men så blev det igår. Och jag tog ett par bilder för att visa er hur jag fortfarande tejpar hakan (med kirurgtejp) om nätterna.


Sen för att även visa hur Anders grejar med mitt hår (som just nu är väldigt flottigt), samtidigt som jag har en stor tiger i knät.


Japp. Det var några rader från mig, det. Imorgon MÅSTE jag känna mig LITE piggare, för jag och veganungen ska då på bio och se ännu en efterlängtad skräckfilm (som vi har väntat på) The Shallows.


Vi ses!






söndag 18 september 2016

Söndag 18 september


Hallå, hej! 

Nu är vi hemma igen. Och jag önskar att jag kunde skriva att allt varit fantastiskt och att jag mår så bra..men, nej. Alldeles innan vi åkte så ringde min litiumsjuksköterska och berättade att mina njurprover gett utslag (igen)...men...min läkare ville att jag skulle fortsätta öka upp litiumdosen (då han tror att medicinen gör gott för mig), så den skulle nu ökas med en tablett mer varannan dag. Och det för att njurarna inte ska få sådan "chock". Hon pratade om att man fick väga för och emot...hur mycket kan njurarna "tåla" mot hur bra medicinen gör "bot". Litiumet måste komma upp till en viss nivå i blodet...därav alla höjningar. Men. Sagt och gjort. Vi åkte iväg och jag började öka på dosen -igen. Efter några dagar så började det sticka i händer och fötter. De "somnar" hela tiden, ni vet som då man får sockerdricka i dem? Och det har fortsatt sen dess. Jag har faktiskt känt panik p g a det. Flera gånger (det slutar ju aldrig). Sen har jag problem med synen, illamående, huvudvärk och yrsel...samt underlivsbesvär. Så näe, det kunde ha varit bättre. Nya prover ska tas imorgon, så får vi se hur vi går vidare med det hela. Jag hoppas att stickandet i händer och fötter beror på medicinen...annars vet jag inte. De andra biverkningarna VET jag kommer vid insättning av medicin och höjningar...men jag är bara sååå trött och less på att inte få lugn och ro i kroppen. Viktuppgång är ytterligare en biverkning, och det har nu börjat visa sig på vågen...

Men nog om det. Nu till RESAN. Här kommer hur många bilder som helst. Jag har ändå sållat bort ca 350 stycken...


Vi passade på att åka till Turkiet (jag och Anders), nu då det är så himla billiga resor dit. Vi betalade i princip ingenting för en vecka på ett femstjärnigt lyxhotell i Bodrum. 


Vi märkte inte av några oroligheter överhuvudtaget. Vi gick på UD:s rekommendationer, och enligt dem så fanns det inget att vara orolig över alls.


Det var en väldigt varm vecka, med över 40 grader varmt. Så vi har badat. Badat. Och badat.


Vi bokade en båtresa en av dagarna, men den blev tyvärr inställd p g a för få deltagare. Det var synd, då den hade tagit oss runt till många vackra platser...


...men å andra sidan så hade vi ju ett enormt vackert hotell alldeles vid havet -att tillbringa dagarna på.


Vi hade all inclusive och det funkade bra i några dagar...men sen fick jag problem med magen...


..lite solsting hade jag också...med frossa var och varannan kväll....


Första kvällen då vi kom dit hade vi varit vakna sen 04, så vi var väldigt trötta och slitna. Och då vi åt middag, och jag fick se alla herrelösa katter komma och stryka sig runt benen....då brann det bakom ögonen på mig och jag kände bara att jag inte skulle stå ut med den "synen" en hel vecka...


Jag smugglade -såklart- ut mat åt dem varenda dag. 


Alldeles intill vårat hotell fanns det en kyrkogård.


Och det var så intressant att se hur deras gravar såg ut.


Upphöjda OVANFÖR jorden.


Och snustorrt. Överallt.


Bredvid kyrkogården fanns en djurmarknad, där de sålde får och kor.






Här nedan sitter Anders i matsalen, tillbaka på hotellet...



Uppe på kullen fanns en simbassäng med vattenrutschkanor bredvid.


Här nedan skulle jag gå upp på en höjd och fota ovanifrån. Då hamnade jag på ett tak med massa stenar...och fick in en stor tagg från en buske i foten. Den var så stor att den gick igenom hela badtoffeln som jag hade på mig. På taket fanns det även jättefina snäckor som jag plockade (bild längre ner)



En stor gymanläggning fanns det också. Och ytterligare en restaurang vid havet (den blev dock aldrig med på bild) 


Två och en halv bok läste jag ut. Och denna -nedan- kan jag varmt rekommendera. Väldigt tragisk, dock.


Vi föredrog havet framför poolerna. Doppen i poolerna blev få.


Här är snäckorna som jag plockade. Jag var upp och plockade flera gånger, så jag kunde få med mig en samling hem.


Ovanför vårat hotell fanns ett gammalt slott, som blivit sönderbombat en gång i tiden. Här nedan är Anders på väg uppför...



En ruin är allt som finns kvar.



Tillbaka till hotellet. Här nedan är scenen där det varje kväll bjöds på underhållning.


Och ser ni vad mysigt? Dessa "hyddor" kunde man hyra...eget kylskåp och telefon fanns det i varenda en.


Solnedgångarna var magiska. Här kommer en av dem.








Varje seneftermiddag då hotellets badgäster gett upp för dagen, så kom de små krabborna fram...


Såå spännande för en sån som mig, som har skaldjursfobi (trots att jag har egna eremitkräftor)


Nu kommer mobilbilderna, de ni sett innan var tagna med kameran. De kommer inte i kronologisk ordning, utan lite huller om buller.

Nedan ser ni Anders på hotellområdet.


Hotellets strand.



En trevlig man vid djurmarknaden.


Ser ni "fågeln" på bilden nedan? Det är en fladdermus. Det kryllade av dem.


En annan anledning till att vi valde just Turkiet och Bodrum, var för att en av våra bästa vänner redan befann sig där. Så tänk er lyckan att få träffa dem där nere? Vi bodde ca 20 min ifrån varandra -med taxi.

Här nedan tog vi en gemensam taxi till Turgotreis.


Hela gänget.


Vi förflyttade oss sen till ett annat fint ställe invid hamnen, med stora fiskar i vattnet...



Tillbaka till hotellet.



Här är inifrån strandpromenaden i stan. En av alla herrelösa hundar...såå sorgligt att se!


Skyltfönster...*ähum*


Från taxifönstret...


Simbassängen på hotellet (nedan)


Och en avklädd Linda. Dock gör vattnet i poolen så att jag ser väldigt konstig ut kring magen och i kroppen...


Simbassängen nedan.


Nedan fick man ta kort med papegojor. Även boaormar förekom (att fota sig med) Detta är vid andra poolen på hotellet.




Nedan är jag i färd med att mata en av alla herrelösa katter.



Andra kvällen med goaste vännerna. På en pir nedanför deras hotell.



En sten formad som ett hjärta. 
Kärlek.


Simbassängen (igen)


Och så en selfie från planet på väg hem. 


Jag grät så (av tacksamhet) då vi landade, och har än en gång lovat mig själv att aldrig mer flyga! Varför utsätter jag mig för det, då jag är så rädd? Resan hem var väldigt skakig och inte ett dugg rolig!


Men jaa. Det var det det. 


Nu dags för en dusch innan sängen väntar. Och imorgon är det dags att ta itu med de dagliga promenaderna igen. Nu då sonen är arbetslös (asylboendet lades ner av migrationsverket TYVÄRR, precis då han fått fast jobb) så ska vi nog börja simma igen också. Sonen hade svårt att få till det då han jobbade nätter. Men nu är det nya tag som gäller- med både det ena och det andra...